Häromdagen träffade jag en gammal klasskamrat jag inte träffat på jag vet inte hur många år. Det egentligen märkligt hur man kan träffas utifrån en slump sådär för ett ögonblick och plötsligt erinra tusentals minnen på bara någon sekund. Vi pratade jobb,affärer,fritiden,familj,tjejer ja allting möjligt ifrån den goda gamla “tiden”, som man ofta beskriver det som. Han hade nyligen fått jobb inom en koncern för screen media teknologi i Göteborg som denna händelse utspelade sig i. Personligen brukar jag alltid gå igenom ett antal samtalsämnen för gamla klasskamrater, det är en fåordig lista egentligen men brukar alltid nyttjas för att “öppna” upp samtalet:
- Familj,vänner och bekanta.
- Gamla lärare (eventuellt chefer vid arbete)
- Hemstaden, vad händer där?
- Vad händer framöver?
- Vad hände efte studenten?
Okej visst det är en väldigt generell lista men samtidigt brukar sådana här sociala möten oftast utbryta en generaliserande presentation av sig själv, det förgångna,nuet och framtiden (inte nödvändigtvis i den ordningen givetvis). Det allra vanligaste är även att man skiljs som att man just träffat en ny personl, inte en gammal. Avskedsfrasen för det ändamålet? “Men vi syns!” (vilket i sig är en enda stor ironi då man knappast kommer träffas igen på ett bra tag). Avskedet brukar med andra ord avslutas ganska abrupt i regel vilket jag tycker är ganska bisarrt när man tänker efter lite. Men men, vi människor är så.